Det mänskliga ögat

Hornhinnan, ögats yttre skikt, är fuktig eftersom den täcks av tårvätska. Den är inbäddad i den så kallade skleran (den vita delen av ögat) och tillsammans utgör dessa vad experterna kallar tunica externa bulbi. Hornhinnan fungerar som ett fönster: den är diskformad och transparent och släpper in ljus till ögat. Den skyddar också ögat mot extern påverkan som t.ex. smuts, damm eller ytliga skador. Den är till sin natur väldigt elastisk. Hornhinnans krökning ger den dessutom dess optiska egenskaper och spelar en avgörande roll för att vi ska se tydligt.

Ögonvitan, som kallas sklera, är tjockare och kraftigare än hornhinnan och skyddar på så sätt ögat mot skador. Den täcker i princip hela ögat med två undantag: längst fram finns den inbäddade hornhinnan och längst bak synvervsfibrerna.

Pupillen är det svarta hålet i mitten av ögat. Den reagerar på infallande ljus och anpassar sig till hur kraftigt ljuset är. Det är inte själva pupillerna som gör detta utan snarare iris. Även vårt humör kan påverka storleken på pupillerna. Rädsla eller glädje kan till exempel göra att pupillerna vidgas, och även alkohol och droger kan också få dem att ändra storlek.

Iris, en färgglad ring, omsluter pupillen och fungerar på samma sätt som en bländare: den styr mängden ljus som kommer in i ögat. I en ljus omgivning ser den till att pupillerna blir mindre och därmed släpper in mindre ljus. I mörkret sker det omvända: pupillens ringmuskel öppnar och pupillen vidgas. Då säkerställs att mer ljus kan nå ögat i mörker, och mindre ljus i ljusa omgivningar. Iris avgör också vår ögonfärg och är unik för var och en av oss. Den har fått sitt namn efter den grekiska regnbågsgudinnan. Lite intressant är att färgen på iris inte alls påverkar hur vi ser. Någon med bruna ögon ser inte världen "mörkare" än någon med ljusare ögon, t.ex. blå.

Det mänskliga ögat har en bakre och en främre kammare. Dessa är hålrum i ögats bakre segment som är fyllda med vattenhaltig vätska. Denna vätska innehåller viktiga näringsämnen till linsen och hornhinnan, förser dem med syre och hjälper dem att bekämpa smittämnen. Vätskan i ögats kammare har ytterligare en uppgift, nämligen att hjälpa ögat att bibehålla sin form.

Ögats lins samlar ihop ljuset som kommer in genom pupillen och säkerställer en skarp bild på näthinnan. Linsen är elastisk och kan anpassa sin form med hjälp av ciliarmuskeln för att fokusera på objekt på nära håll och långt avstånd. Det innebär att linsen kröker sig när vi tittar på ett objekt på nära håll, så att vi ser tydligt. När vi tittar på något som är längre bort blir linsen plan igen och vi ser åter tydligt. Linsen vänder på bilden vi ser och visualiserar den bakvänt på näthinnan. Den blir inte ”rättvänd” igen förrän när hjärnan bearbetar den.

Ciliarkroppen spelar en avgörande roll när det gäller vår syn: den producerar vattenhaltig vätska och innehåller ciliarmuskeln (musculus ciliaris). Genom att anpassa linsen säkerställer den att vi kan fokusera på objekt på både nära håll och långt avstånd.

Insidan av ögat mellan linsen och näthinnan är fylld med glaskroppen. Den utgör största delen av ögat och representerar som namnet antyder dess kropp. Den är transparent och består av 98 % vatten och 2 % natriumhyaluronat och kollagenfibrer.

Näthinnan bearbetar ljus- och färgimpulserna för att överföra dem till hjärnan via synnerven. Man kan säga att näthinnan fungerar som en katalysator: den använder sina sinnesceller för att omvandla det inkommande ljuset som sedan bearbetas av hjärnan. Dessa sinnesceller består av tappar (för färgseendet) och stavar (för att skilja mellan ljus och mörker). Ingen annanstans i ögat är de så tätt packade som i mitten av näthinnan eller i makulan: runt 95 procent av alla sinnesceller sitter i ett område som bara är cirka 5 kvadratmillimeter. Det är ungefär som ett knapphålshuvud.

Åderhinnan i människans öga sitter mellan ögonvitan och näthinnan och ansluter till ciliarkroppen och iris. Den förser receptorerna på näthinnan med näringsämnen, håller näthinnans temperatur konstant och är också delaktig i ackommodationen, alltså växlingen mellan närseende och avståndsseende. Den fungerar ungefär på samma sätt som en kameralins fokuserar.

Synnerven har till uppgift att överföra information från näthinnan till hjärnan. Den består av runt en miljon nervfibrer (axoner) och är ungefär en halv centimeter tjock. Den plats där synnerven går ut ur ögat kallas papillen. Denna punkt kallas även ”blinda fläcken” eftersom näthinnan inte har några sinnesceller där. Därför är den bild som skapas i hjärnan i praktiken en svart prick – i normalfallet kompenserar våra små grå för detta för att kunna skapa en enhetlig bild. Dock uppfattar vi vanligtvis inte medvetet denna punkt eftersom hjärnan ”åtgärdar” bristen.

Liten men med stor påverkan: centralgropen är mindre än två millimeter stor men ansvarar för viktiga uppgifter i vårt optiska system. Den sitter mitten av näthinnan och är fullproppad med sinnesceller som gör att vi kan se så tydligt som möjligt och i färg under dagen. När vi tittar på ett objekt roterar våra ögon automatiskt så att det vi ser kan avbildas på fovean.

Tårkanalen är ungefär lika stor som en mandel, sitter på utsidan av ögonhålan och producerar tårar när vi behöver dem. Tårvätskan som består av salt, proteiner, fett och enzymer används för att försörja hornhinnan med fukt, skydda den och hjälpa till att ta bort främmande föremål ur ögat.

Ögonlocken fuktar ögat varje gång vi blinkar och stängs av reflex för att skydda mot vind, vätskor och främmande partiklar. I genomsnitt blinkar man åtta till tolv gånger i minuten. När vi blinkar fördelas tårvätskan över ögats yta på bara en bråkdels sekund. Hornhinnan fuktas och hindras från att torka ut.

Ögonfransarna är inte bara vackra utan har även en praktisk funktion: deras uppgift är att skydda mot damm, smuts och främmande partiklar. Allt detta sker helt automatiskt: så snart de tunna fransarna kommer i kontakt med något, eller när hjärnan förväntar sig att det ska ske, stängs ögonlocken av reflex.

Ögonbrynen skyddar ögonen mot svett som kan rinna ner från pannan.